Koden för kaos

Solen höll på att gå ner över Madrid och målade himlen med en intensiv orange som reflekterades från skyskrapornas fönster, som om hela staden stod i lågor. I en liten, rörig lägenhet i hjärtat av Lavapiés satt Daniel Sánchez framför ett virrvarr av kablar och flimrande skärmar, hans blodsprängda ögon fäst på oändliga rader kod. Det ständiga brummandet av datorfans var som en förvrängd vaggvisa, det enda ljudet i ett utrymme som luktade gammalt kaffe och vissna drömmar. Daniel, med sitt rufsiga svarta hår och flera dagars skäggstubb, såg mer ut som en skeppsbruten än den briljanta programmerare han en gång var. "Det måste finnas ett sätt", mumlade han för sig själv, med fingrarna flygande över tangentbordet med frenetisk brådska. "En väg ut ur det här hålet." Hans blick gled ett ögonblick till högen med oöppnade brev i hörnet av hans skrivbord. Räkningar, vräkningsbesked, hot från borgenärer. Varje kuvert var en svidande påminnelse om hur han hade nått denna punkt. Daniel slöt ögonen och tillät sig själv ett ögonblick av svaghet. Han mindes spänningen, adrenalinet från dessa inte så avlägsna dagar då kryptovalutornas värld verkade som det utlovade landet. Han hade investerat allt: sina besparingar, lån, till och med pengar lånade från vänner och familj. Och så, på ett ögonblick, hade allt försvunnit. "Idiot", tukade han sig själv och slog knytnäven i skrivbordet. "Du borde ha sett det komma." Ljudet från hans mobiltelefon drog honom ur hans självupptagenhet. Det var Javier, hans bästa vän och den enda personen som fortfarande inte hade tappat tron ​​på honom.